Dagbok: Fredagen den 7 januari 2011

Finns det ett ord som bäst beskriver den värld jag är underkastad att leva i så är det vardagssurrealism, ett slags kontinuerligt ångestfyllt drömtillstånd, eftersom min verklighet bakom de här höga murarna är så främmande från världen utanför. Det, som känns ännu mera surrealistiskt, dvs. overkligt, är att människor här inne, som absolut inte är några helgon, snarare tvärtom, i många avseenden har högre moral och empati än de som i världen där utanför är satta att döma och vårda oss här inne.

Jaså, tänker du förmodligen och undrar vad f-n jag snackar om? Jag ska försöka beskriva vad jag menar så kortfattat och kärnfullt som möjligt. Det är egentligen ingenting som är viktigt, tvärtom, men ett ganska bra exempel på hur konstig världen här innanför kan vara, eller är det världen där utanför? Nåväl, en vän till mig, Mohammed Abdullah [namnet är fingerat], skrev till Krister Isaksson som är säkerhetschef på Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping om de nya bestämmelserna för att få inneha en spelkonsol. Mohammed tycker, liksom vi övriga, att de nya bestämmelserna är ganska onödiga och dumma, eftersom de säger att man får inneha t.ex. Playstation l eller 2, dock inte Playstation 3, men att man av säkerhetsskäl inte får inneha minneskort, och att hålen där minneskorten sitter på spelkonsolen ska kopplas bort och limmas igen så att det inte går att lagra några data.

Okej, tänker du säkert, men vad är det för dumt med det? Ja, för det första går det ju inte att spara sina framgångar i ett spel, utan man tvingas börja om varje gång man stänger av spelkonsolen eller strömmen råkar försvinna. Sedan finns det naturligtvis ingen säkerhetsrisk med att kunna spara spel på ett minneskort, eftersom minneskortet inte går att använda annat än på likadana spelkonsoler och endast för att spara spel – ingenting annat! Det är inte frågan om någon PC med CD-brännare, etc. Det går heller inte att koppla upp sig på internet, om nu någon trodde det, eftersom sådana anslutningar saknas. Det handlar bara om ett löjligt minneskort till en spelkonsol!

Så här svarade i alla fall Martin Slåtterman, verksam inom Kriminalvårdens säkerhetsgrupp på huvudkontoret, i Krister Isakssons ställe: I Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för verkställighet i anstalt står det att: ‘enklare spelkonsoler utan möjlighet till kommunikation eller lagring’ får innehas. Då minneskort är ett lagringsmedium är dessa inte tillåtna på anstalt. För att få använda Playstation 2 måste dessa modifieras så att kommunikation och lagring inte är möjligt. Dina förslag uppfyller inte de krav vi har på den här sortens utrustning.

Wow! Jag är nästan förstummad, trots att det numera är väldigt lite som kan få mig ur fattning när det gäller Kriminalvårdens säkerhetstänkande, men när till och med ett pyttelitet minneskort blivit en säkerhetsrisk, då blir jag faktiskt förbluffad! Vad var det för förslag Mohammed hade skrivit till Krister Isaksson? Jo, han skrev och föreslog, mycket logisk vill jag tillägga, följande: Alldeles nyligen fick intagna på KVA Kumla besked om att de tillåts inneha Playstation 2, men att KVA Kumla pga. säkerhetsskäl kommer att ta bort möjligheten att använda minneskort, dvs. plombera luckorna där minneskortetapplikationen finns, vilket medför att de intagna som innehar Playstation 2 dels inte kommer att kunna spara sina spel, så att deras progression i spelet går förlorad när modulen stängs av eller det blir strömavbrott, och dels får sina spelmoduler ”saboterade”.

De intagna på KVA Kumla har istället föreslagit att myndigheten kan klistra fast minneskorten, antingen med vanligt lim eller med plomberingstejp, i luckorna där minnesapplikationen finns, så att minneskorten inte kan användas på något säkerhetshotande vis, men fått till svar att det skulle ta “evigheter” för huvudkontoret att utreda förslaget, så något genomslag har inte vårt förslag fått, och det är av den anledningen till att jag skriver detta till dig.

Vidare så har jag fått veta att Play station 2 var tillåtet på säkerhetsavdelningarna fram till och med augusti 2009, dvs. fram tillför lite drygt 1 år sedan, och det utan att luckorna där minneskortapplikationen finns var plomberade eller igenslutna på något annat vis så att minneskorten inte gick att använda. Spelmodulen och minneskorten ansågs inte utgöra något hot mot säkerheten.

Ett annat förslag är att personalen på respektive avdelning får handha minneskorten och sköta dessa när en intagen behöver spara sitt spel under översyn av personalen, och när detta sedan skett så förvaras minneskortet hos personalen i vaktrummet, vilket skulle förhindra alla former av missbruk av dem.

Det är med förhoppningen om att detta brev kan hjälpa till att förenkla arbetet för kriminalvårdens personal med och innehavet för de intagna av Playstation 2, så att inte betydande ingrepp i spelmodulerna görs i onödan och till onödiga kostnader, som jag skriver till dig, Krister Isaksson. Det går att förhindra att spelmodulerna används på ett säkerhetshotande sätt utan att förstöra dem.”

Visst, tänker du nog, det är lite konstigt att man inte får använda minneskort till spelkonsolen, men det finns nog en bra anledning till att kriminalvården fattat beslutet. Gör det verkligen det? Nej, det finns ingen bra anledning enligt min mening, vilket resten av de som sitter i fängelse – dvs. cirka 5000 fångar och som är drabbade av beslutet – håller med om. Men det är bara att bita ihop och acceptera kriminalvårdens nycker. Ska fortsätta skriva om vad som är surrealistiskt här ”inne” jämfört med där ”ute” imorgon. Nu är klockan mycket och jag ska fortsätta kvällen med att plugga och skriva på min kriminalroman.Finns det ett ord som bäst beskriver den värld jag är underkastad att leva i så är det vardagssurrealism. ett slags kontinuerligt ångestfyllt drömtillstånd, eftersom min verklighet bakom de här höga murarna är så främmande från världen utanför. Det, som känns ännu mera surrealistiskt, dvs. overkligt, är att människor här inne, som absolut inte är några helgon, snarare tvärtom, i många avseenden har högre moral och empati än de som i världen där utanför är satta att döma och vårda oss här inne.

Jaså, tänker du förmodligen och undrar vad f-n jag snackar om? Jag ska försöka beskriva vad jag menar så kortfattat och kärnfullt som möjligt. Det är egentligen ingenting som är viktigt, tvärtom, men ett ganska bra exempel på hur konstig världen här innanför kan vara, eller är det världen där utanför? Nåväl, en vän till mig, Mohammed Abdullah [namnet är fingerat], skrev till Krister Isaksson som är säkerhetschef på Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping om de nya bestämmelserna för att få inneha en spelkonsol. Mohammed tycker, liksom vi övriga, att de nya bestämmelserna är ganska onödiga och dumma, eftersom de säger att man får inneha t.ex. Playstation l eller 2, dock inte Playstation 3, men att man av säkerhetsskäl inte får inneha minneskort, och att hålen där minneskorten sitter på spelkonsolen ska kopplas bort och limmas igen så att det inte går att lagra några data.

Okej, tänker du säkert, men vad är det för dumt med det? Ja, för det första går det ju inte att spara sina framgångar i ett spel, utan man tvingas börja om varje gång man stänger av spelkonsolen eller strömmen råkar försvinna. Sedan finns det naturligtvis ingen säkerhetsrisk med att kunna spara spel på ett minneskort, eftersom minneskortet inte går att använda annat än på likadana spelkonsoler och endast för att spara spel – ingenting annat! Det är inte frågan om någon PC med CD-brännare, etc. Det går heller inte att koppla upp sig på internet, om nu någon trodde det, eftersom sådana anslutningar saknas. Det handlar bara om ett löjligt minneskort till en spelkonsol!

Så här svarade i alla fall Martin Slåtterman, verksam inom Kriminalvårdens säkerhetsgrupp på huvudkontoret, i Krister Isakssons ställe: I Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för verkställighet i anstalt står det att: ‘enklare spelkonsoler utan möjlighet till kommunikation eller lagring’ får innehas. Då minneskort är ett lagringsmedium är dessa inte tillåtna på anstalt För att få använda Playstation 2 måste dessa modifieras så att kommunikation och lagring inte är möjligt. Dina förslag uppfyller inte de krav vi har på den här sortens utrustning.

Wow! Jag är nästan förstummad, trots att det numera är väldigt lite som kan få mig ur fattning när det gäller Kriminalvårdens säkerhetstänkande, men när till och med ett pyttelitet minneskort blivit en säkerhetsrisk, då blir jag faktiskt förbluffad! Vad var det för förslag Mohammed hade skrivit till Krister Isaksson? Jo, han skrev och föreslog, mycket logisk vill jag tillägga, följande: Alldeles nyligen fick intagna på Kva Kumla besked om att de tillåts inneha Playstation 2, men att Kva Kumla pga. säkerhetsskäl kommer att ta bort möjligheten att använda minneskort, dvs. plombera luckorna där minneskortetapplikationen finns, vilket medför att de intagna som innehar Playstaiion 2 dels inte kommer att kunna spara sina spel, så att deras progression i spelet går förlorad när modulen stängs av eller det blir strömavbrott, och dels får sina spelmoduler ”saboterade”.

De intagna på Kva Kumla har istället föreslagit att myndigheten kan klistra fast minneskorten, antingen med vanligt lim eller med plomberingstejp, i luckorna där minnesapplikationen finns, så att minneskorten inte kan användas på något säkerhetshotande vis, men fått till svar att det skulle ta “evigheter” för huvudkontoret att utreda förslaget, så något genomslag har inte vårt förslag fått, och det är av den anledningen till att jag skriver detta till dig.

Vidare så har jag fått veta att Play station 2 var tillåtet på säkerhetsavdelningarna fram till och med augusti 2009, dvs. fram tillför lite drygt 1 år sedan, och det utan att luckorna där minneskortapplikationen finns var plomberade eller igenslutna på något annat vis så att minneskorten inte gick att använda. Spelmodulen och minneskorten ansågs inte utgöra något hot mot säkerheten.

Ett annat förslag är att personalen på respektive avdelning får handha minneskorten och sköta dessa när en intagen behöver spara sitt spel under översyn av personalen, och när detta sedan skett så förvaras minneskortet hos personalen i vaktrummet, vilket skulle förhindra alla former av missbruk av dem.

Det är med förhoppningen om att detta brev kan hjälpa till att förenkla arbetet för kriminalvårdens personal med och innehavet för de intagna av Playstation 2, så att inte betydande ingrepp i spelmodulerna görs i onödan och till onödiga kostnader, som jag skriver till dig, Krister Isaksson. Det går att förhindra att spelmodulerna används på ett säkerhetshotande sätt utan att förstöra dem.”

Visst, tänker du nog, det är lite konstigt att man inte får använda minneskort till spelkonsolen, men det finns nog en bra anledning till att kriminalvården fattat beslutet. Gör det verkligen det? Nej, det finns ingen bra anledning enligt min mening, vilket resten av de som sitter i fängelse – dvs. cirka 5000 fångar och som är drabbade av beslutet – håller med om. Men det är bara att bita ihop och acceptera kriminalvårdens nycker. Ska fortsätta skriva om vad som är surrealistiskt här ”inne” jämfört med där ”ute” imorgon. Nu är klockan mycket och jag ska fortsätta kvällen med att plugga och skriva på min kriminalroman.

Dagbok: Fredagen den 24 december 2010

JULAFTON! Det kanske ni inte visste, men Tomten brukar komma till fångarna på Kumlafängelset först av alla, det är tradition sedan 1965 när Kumlafängelset invigdes, och vi har alltid en tallrik risgrynsgröt och en kopp varmt kaffe stående åt honom inne på avdelningen. "Ho ho, finns det några stygga bovar här", brukar han fråga och brister samtidigt ut i skratt, och det finns det ju självklart. Vaknade i morse av att det hängde ett paket på handtaget på utsidan till min celldörr där det stod följande: "God Jul önskar Tomten och Patrick [namnet är fingerat]." Alla hade fått varsitt litet paket. Gröten var uppäten och kaffet uppdrucket!

Efter en hektisk morgon med förberedelser av julmat och annat smått och gott, till exempel Jens [namnet är fingerat] julgodis, så blev det äntligen dags att äta julmiddag vid 15-tiden. Vilken brakmiddag! Den innehöll allt som ett klassiskt julbord ska bestå av – och lite till! Åt, för första gången, grönpepparpaté med Cumberlandsås. Det var okej. Nej, det gick ingen nöd på oss idag, men det finns väldigt många fångar som inte får uppleva någon julhelg, eller äta någon julmat, utan tvingas hålla till godo med ... hm ... de rikas rester. Vi bjöd in C-avdelningen att äta av vårt julbord. Annars hade de fått hålla nöja sig med lite julkorv. De har inte självhushåll och får därför sin mat från anstaltsköket.

Ringde Lovisa [namnet är fingerat] vid 16-tiden för att önska en god jul. Hon firade julaftonen med sin far. Pratade i cirka 20 minuter med henne. Pratade även med min far och styvmor tidigare under dagen vid 11-tiden. De skulle åka till min styvbror och fira julafton. Strax efter att jag pratat med Lovisa ringde jag till min moster och hennes man, och de skulle åka till mormor och morfar. Sedan, framåt 18-tiden ringde jag min barndomsvän, som firade tillsammans med sin släkt.

Jo, nog är julhelgen en familjehögtid alltid. Den 26:e kommer mormor och morfar på besök och det kommer att bli roligt. Har beställt mat till dem från anstaltsköket. Förhoppningsvis är det bra mat den dagen. Ibland är anstaltslunchen riktigt hyfsad, men väldigt ofta är den inte särskilt god, eller näringsrik, som till exempel när det serveras fem potatisplättar med ett minimalt paket lingonsylt från Önos, eller är det BOB? Ingen blir särskilt mätt av det, möjligtvis stillar det hungern en halvtimme, men inte mycket mer.

Ja, självklart tittade vi på Kalles Jul! Vi var tio bovar som sjöng med när björnen Baloo undervisade Mowgli i livets väsentligaste: "Var nöjd med allt som livet ger, och allt som du omkring dig ser, sorger, bekymmer och besvär ..." Den sjöng jag faktiskt för personalen på Huddingehäktet, samma dag jag fick min livstidsdom av tingsrätten, när de serverade kvällsmaten. Det såg på mig som om jag var sinnessjuk. Det var jag naturligtvis inte. Jag ville bara visa dem att de kunde trycka upp livstidsstraffet i arslet. Aldrig att jag tänkte förnedra mig inför piltarna genom att gråta och gnälla över påföljden. Fast inom mig så sved det självklart. LIVSTID! Tänk er det. En sådan dom svider – rejält!

Min moster frågade om jag var nöjd med Mattias Flinks dom på 36 år, eftersom det kanske skulle öka mina chanser att bli fri en dag, men jag försökte förklara för henne att det inte går att jämföra mitt fall med hans, att det över huvud taget inte går att jämföra någon av de livstidsdömda med varandra, eftersom en som dödat sju människor kan få sitt straff tidsbestämt efter 16 år i fängelse medan en, syftar på Leif Axmyr, som  dödat "endast" två inte får det trots att han suttit inne i 28 år! Jag, ja jag har inte dödat någon, men dömdes ändå till livstid för mord, så jag har ingen större tilltro till rättvisan. Nåja, lär inom några månader få uppleva hur det blir med tidsbestämmandet av mitt livstidsstraff.

Vi har fått nya TV-kanaler och digital-TV. Vilken bild! Tekniken kommer långsamt oss tillgodo även här inne. Numera har vi SVT1, SVT2, TV3, TV4, Kanal 5, TV6, SVT24, Kunskapskanalen, Discovery, MTV, VIVA, BBC World News, CNBC Europé, Viasat Sport, EuroNews, VOX Austria och Eurosport. Vi tillåts dock inte ha filmkanaler, som Canal+ eller TV1000, eftersom de regelbundet visar våld och porr. Nu är det så att även de andra kanalerna visar våld regelbundet, dock inte porr, men det är tydligen inte något problem. Först går de senaste filmerna på Canal+ och TV1000 och sedan, efter ett år ungefär, dyker de upp i SVT1, SVT2, TV3, TV4, Kanal 5 och TV6.

Porrtidningar kan vi köpa i anstaltskiosken eller få inskickade utifrån.

Det var den Socialdemokratiska kvinnoföreningen, med Nalin Pekgul i spetsen, som i vild moralpanik såg till att Canal+ och TV1000 försvann från anstalterna. Socialdemokraternas justitieminister, Thomas Bodström, verkställde beslutet. Fy f-n vad sjukt! Som om action- och porrfilmerna som visas på TV skulle vara orsaken till våldet och sexbrotten i samhället, och inte helt andra omständigheter som psykisk sjukdom eller sociala omständigheter. Klarar man inte av att använda hjärncellerna till att tänka längre än näsan räcker så kanske beslutet att dra in Canal+ och TV1000 verkar logiskt. Undrar om det har haft någon effekt på återfallsfrekvensen i vålds- och sexbrott sedan 2001, då filmkanalerna försvann? Troligen inte!

Slutligen, om det finns någon vetenskaplig förankring i beslutet att ta bort filmkanalerna på anstalterna, så undrar jag vilken brottspreventiv påverkan det har haft på människor ute i samhället? Har det möjligtvis minskat antalet våldsdåd och sexbrott? Finns det någon enda person som på allvar tror att vålds- och sexbrotten i vårt land skulle minska om alla filmer som visar de minsta lilla våld eller sex förbjöds? Allvarligt, finns det någon som tror det? Hör av er till mig! Jag vill försöka förstå hur ni tänker.

Läste för övrigt en korkad debattartikel i DN i förra veckan om att våldsspel kan påverka barns empati. Där påstods att barn som spelar våldsspel riskerar att få nedsatt empatisk förmåga. Va f-n, det är ju helt sinnessjukt att några forskare på allvar lägger fram detta som ett problem! Skulle våldsspel förråa vår ungdom? Nej, nu börjar det likna moralpaniksdebatten på 1980-talet när videofilmerna gjorde vålds- och porrfilmerna mer lättillgängliga. Plötsligt kunde människor se på sådant i sina hem istället för på bio. Nehej, ni kanske inte visste att man visade porr på bio förr? Nåja, det var visserligen före min tid, men det gjorde man.

Jag tror inte en enda sekund att det finns någon som helst risk att barn och ungdomar får sämre empati på grund av våldsspel eller att de blir våldsammare än barn som inte spelar sådana spel, eftersom de flesta föräldrar är utmärkta föräldrar, som har förmågan att lära sina barn skillnaden mellan rätt och fel, fiktion och verklighet och att människor är sköra och inte klarar så mycket våld. Sedan har vi en bra skola som undervisar om våldets baksidor, och lär eleverna att våld inte är acceptabelt – på något sätt – mellan människor. Det uppväger, menar jag, den obetydliga risken – om den ens existerar – att barn skulle få sämre empati av att spela våldsspel.

Nej, den där studien kommer inte att få något genombrott i vårt samhälle. Det är den alldeles för ... hm ... patetisk för att göra.

Förresten så vill jag påminna om att det var en helt annan generation människor som låg bakom de två världskrigen som utkämpades 1914-1918 och 1939-1945. De hade varken TV eller TV-spel. Empatin för medmänniskor har nog blivit bättre sedan dess, även hos dagens generation av TV-spelare, och vem vet, snart kommer det väl en studie som visar att empatin ökar om man spelar TV-spel som inte innehåller våld? Nja. kanske inte, eftersom empati är något som är svårt att mäta vetenskapligt. Dessutom är väl empati något som är medfött, något vi förvärvar i våra sociala relationer? Vi lär oss att visa hänsyn och ömma för varandra under vår uppväxt. Det kallas med andra ord för god uppfostran.

Vidare förstår intelligenta människor att vi lever i ett samhälle där vi är beroende av varandra i högre grad än någonsin tidigare. Detta ömsesidiga beroende har gjort att människor sedan medeltiden blivit mer civiliserade i sitt uppförande och i allt högre grad lärt sig att identifiera sig med sin nästa – även med sådana som man inte har någon direkt anknytning till! Historien visar med all tydlighet att så har det inte alltid varit. Förr var det helt okej att misshandla en antagonist. Ja, det till och med krävdes att man misshandlade eller i en del fall dödade någon som kränkte ens heder. Vi har väl alla hört talas eller läst om duellerna i Frankrike på 1600- och 1700-talen, när fina överklassmän försvarade sin heder genom att sticka eller skjuta ihjäl den som förolämpat dem. Det var inte heller straffbart att aga barn, vare sig i hemmet eller i skolan, till långt in på 1900-talet i vårt land. Det var inte förrän 1980 som barnagan förbjöds i Sverige. I England är det fortfarande tillåtet att slå sina barn i uppfostrande syfte.

Nog om det. Nu ska jag sova. Hoppas att jag får vakna upp till en värld som är lite mindre snäv i sitt tänkande, men framför allt mer tolerant. Sedan hoppas jag att människor inser att TV-spelen inte utgör risk för att deras barn ska bli psykopater. Barn är intelligenta små varelser fyllda av empatisk förmåga. De förstår att TV-spel inte är verklighet. Bara för att några så kallade vetenskapsmän har svårt för att skilja på fantasi och verklighet, och därmed inbillar sig att barn också har det, så är det inte någon grund för oro.

Sov gott!

Dagbok: Torsdagen den 23 december 2010

Dagen före julafton och uppesittarkväll. Vi ägnade större delen av dagen åt att förebereda morgondagens julfirande. Jens och jag gjorde ris à la Malta, Jörgen och Johan rullade köttbullar, Peter och Erik skalade potatis till Janssons frestelse, Richard kokade ägg och Evert, som redan igår gravade laxen, förberedde revbensspjällen. I morgon bitti ska jag och Jens griljera julskinkan. (Samtliga namn är fingerade).

Har inte orkat skriva dagbok på länge, trots att det har hänt en hel del intressant, men jag har haft fullt upp med att plugga. Det som har berört merparten av de intagna, men alldeles särskilt oss som sitter inne på livstid (vi är fyra livstidsfångar på min avdelning) är de domar om tidsbestämning av livstidsstraffet som meddelades för bland andra Mattias Flink, Leif Axmyr och John Ausonius den här veckan. Jag har – utan att avslöja vem personen är – nu fått uppleva vilken psykisk tortyr det är för en livstidsdömd att få avslag på sin ansökan om att få det inhumana och otidsenliga straffet tidsbestämt.

Men det som skrämmer mig mest är att jag inom kort kommer att tvingas gå igenom en liknande prövning, eftersom jag ansökt om att få mitt livstidsstraff tidsbestämt och antagligen kommer att få min ansökan prövad av tingsrätten i Örebro i april eller maj 2011, det vill säga om fyra eller fem månader. Hur ett avslag troligen kommer att påverka mig har jag redan upplevt genom den här personen. Min empati för honom flödar. Ingen av er där ute i samhället kan föreställa er den psykiska plåga som en livstidsdömd tvingas uthärda varje gång domstolen – för andra, tredje eller kanske fjärde gången – nekar att tidsbestämma livstidsstraffet. Om någon av er där ute kunde göra det, empatiskt föreställa er hur det måste kännas att sitta inlåst i 20 år utan att veta om eller när man friges, skulle livstidsstraffet vara avskaffat vid det här laget.

En som dock verkar har förstått hur det måste kännas för en livstidsdömd är Oisin Cantwell, reporter och nyhetskrönikör på Aftonbladet, som den 22 december skriver att långa straff ger farligare fångar och att det är politikernas kamp om väljarnas gunst som gjort att livstidsstraffet ser ut som det gör. Sedan 1990-talet har Sveriges regeringar, under ledning av både moderater och socialdemokrater, fördubblat längden på livstidsstraffet, skriver Cantwell, och menar att den som tror att lagens strängaste straff i praktiken betyder tio år måste ha somnat in någon gång på 1980-talet, när en livstidsfånge var ute efter i genomsnitt åtta år och livstidsstraffet nästan var avskaffat eftersom bara en till två livstidsdomar avkunnades om året.

Leif Axmyr, 72 år, har suttit inlåst för ett dubbelmord på livstid sedan 1982. Går det ens att föreställa sig hur det skulle vara att avtjäna så lång tid i fängelse? De senaste 28 åren har han suttit i fängelse. När Leif Axmyr begick sitt brott var jag nio år, skulle fylla tio och gick i tredje klass i Askers skola några mil utanför Örebro. Idag är jag 38 år. Det känns ofattbart länge sedan. Som en hel livstid. För lite drygt ett halvår sedan fick Leif Axmyr sitt livstidsstraff tidsbestämt av Örebro tingsrätt, Han ska enligt domen "bara" avtjäna tre år till innan han blir en fri man, men i veckan beslutade Svea Hovrätt att riva upp tingsrättens dom. Leif Axmyr fick på nytt livstids fängelse.

Samtidigt fick Mattias Flink, som mördat sju människor och försökt mörda två poliser, sitt livstidsstraff tidsbestämt till 36 år av Svea Hovrätt, vilket innebär att han kommer att friges någon gång under 2018. Mattias Flink är idag 40 år och har suttit i fängelse i 16 år. Det känns, vid en jämförelse med Leif Axmyr, inte särskilt rättvist. Oavsett hur väl Mattias Flink har skött sig under sin tid i fängelset. Men det är kanske inte rättvist att jämföra de båda. I så fall verkar det mer logisk att jämföra Mattias Flink med Tommy Zethraeus, 41 år, som dömdes till livstid samma år som Mattias Flink, detta för massakern på Stureplan. Tommy Zethraeus mördade fyra människor och har avtjänat lika lång tid på sitt livstidsstraff som Mattias Flink - utan att ha fått tidsbestämt!

Kontentan av dessa domar är att det inte går att förutsäga vad ett livstidsstraff innebär. Enligt Svea Hovrätt kan en person som dödar sju människor och försöker döda två poliser bli frigiven inom cirka 24 år, medan en person som dödar fyra människor under snarlika omständigheter inte kan räkna med att friges inom samma tidsrymd. Detta ska ställas mot att Leif Axmyr som på grund av svartsjuka dödade två människor fortfarande, trots att det har gått 28 år sedan händelsen, sitter i fängelse.

Enligt min mening kan ingen människa vara så farlig och återfallsbenägen att han inte kan släppas fri efter 28 år – särskilt inte om han är 72 år! Det är ju för tusan löjligt. Vad ska en 72-åring kunna åstadkomma för skada, om man jämför med Mattias Flink? Dessutom anser jag att om en person anses vara så pass farlig att han inte kan rehabiliteras av kriminalvården, så ska han dömas till rättspsykiatrisk vård, eftersom själva fängelsepåföljden endast får användas om man anser att en människa går att rehabilitera under tiden i anstalt. Oisin Cantwell skriver: "Det är inhumant att låsa in människor på obegränsad tid. Straffet urholkar dessutom rättsväsendets trovärdighet eftersom vi ändå inte håller brottslingar inspärrade tills de dör." Tillåt mig komma med en reservation: Det finns livstidsdömda som har vägrats nåd och dött i fängelset! Den senaste var, såvitt jag vet, Jussi Ondin. Han dog i cancer här på Kumlafängelset för ett par år sedan. Den borgerliga regeringen under Fredrik Reinfeldt vägrade ge honom nåd.

Nåja, hur som helst, hoppas jag att livstidsstraffet avskaffas eftersom det är inhumant, otidsenligt och inte värdigt ett demokratiskt land – lika lite som dödstraffet! Det finns många länder som inte har livstid i straffskalan: Norge, Costa Rica, Serbien, med flera, och de klarar sig utmärkt. Morden är inte fler eller grövre än i vårt land. Vidare – om man ser till de länder som har reell livstid som straff; USA, Kina, Storbritannien, med flera, så är antalet mord knappast lägre per 100.000 invånare jämfört med länder som inte har reell livstid för mord i påföljdsskalan. Det är tvärtom. Antalet mord är ojämförligt mycket högre för de länder som har reell livstid i påföljdsskalan.

Nu ska jag krypa ner i min anstaltssäng och se på Den vilda jakten på juvelen från mitten av 1980-talet. Det är TV3 som visar den. Själv såg jag den på bio när jag bodde i Gällersta, en liten ort ett par mil österut från Örebro, när jag gick i 6:an. Året var 1985 och jag skulle fylla 13 år. Min kompis mamma arbetade på biografen Avenyn och brukade låta mig se filmer gratis. Även de som var tillåtna från 15 år och uppåt. Leif Axmyr hade avtjänat lite drygt tre år av sitt livstidsstraff och TV3 fanns inte. Den kanalen kom, om jag minns rätt, 1988-89. Varken TV4, kanal 5 eller TV6 fanns vid den tiden. Reklam var förbjuden i TV. Mobiltelefonerna var stora och klumpiga, inte alls lika små som idag, och det var få som hade råd med dem. Internet hade inte uppfunnits och hemdatorn var inte var mans egendom. Genombrottet för mobiltelefonen, yuppienallen, hemdatorn och internet kom i slutet av 1980-talet och under 1990-talet.

Det är kanske något att tänka på om man ska försöka relatera till hur länge Leif Axmyr har suttit i fängelse?