Dagbok: Torsdagen den 23 december 2010

Dagen före julafton och uppesittarkväll. Vi ägnade större delen av dagen åt att förebereda morgondagens julfirande. Jens och jag gjorde ris à la Malta, Jörgen och Johan rullade köttbullar, Peter och Erik skalade potatis till Janssons frestelse, Richard kokade ägg och Evert, som redan igår gravade laxen, förberedde revbensspjällen. I morgon bitti ska jag och Jens griljera julskinkan. (Samtliga namn är fingerade).

Har inte orkat skriva dagbok på länge, trots att det har hänt en hel del intressant, men jag har haft fullt upp med att plugga. Det som har berört merparten av de intagna, men alldeles särskilt oss som sitter inne på livstid (vi är fyra livstidsfångar på min avdelning) är de domar om tidsbestämning av livstidsstraffet som meddelades för bland andra Mattias Flink, Leif Axmyr och John Ausonius den här veckan. Jag har – utan att avslöja vem personen är – nu fått uppleva vilken psykisk tortyr det är för en livstidsdömd att få avslag på sin ansökan om att få det inhumana och otidsenliga straffet tidsbestämt.

Men det som skrämmer mig mest är att jag inom kort kommer att tvingas gå igenom en liknande prövning, eftersom jag ansökt om att få mitt livstidsstraff tidsbestämt och antagligen kommer att få min ansökan prövad av tingsrätten i Örebro i april eller maj 2011, det vill säga om fyra eller fem månader. Hur ett avslag troligen kommer att påverka mig har jag redan upplevt genom den här personen. Min empati för honom flödar. Ingen av er där ute i samhället kan föreställa er den psykiska plåga som en livstidsdömd tvingas uthärda varje gång domstolen – för andra, tredje eller kanske fjärde gången – nekar att tidsbestämma livstidsstraffet. Om någon av er där ute kunde göra det, empatiskt föreställa er hur det måste kännas att sitta inlåst i 20 år utan att veta om eller när man friges, skulle livstidsstraffet vara avskaffat vid det här laget.

En som dock verkar har förstått hur det måste kännas för en livstidsdömd är Oisin Cantwell, reporter och nyhetskrönikör på Aftonbladet, som den 22 december skriver att långa straff ger farligare fångar och att det är politikernas kamp om väljarnas gunst som gjort att livstidsstraffet ser ut som det gör. Sedan 1990-talet har Sveriges regeringar, under ledning av både moderater och socialdemokrater, fördubblat längden på livstidsstraffet, skriver Cantwell, och menar att den som tror att lagens strängaste straff i praktiken betyder tio år måste ha somnat in någon gång på 1980-talet, när en livstidsfånge var ute efter i genomsnitt åtta år och livstidsstraffet nästan var avskaffat eftersom bara en till två livstidsdomar avkunnades om året.

Leif Axmyr, 72 år, har suttit inlåst för ett dubbelmord på livstid sedan 1982. Går det ens att föreställa sig hur det skulle vara att avtjäna så lång tid i fängelse? De senaste 28 åren har han suttit i fängelse. När Leif Axmyr begick sitt brott var jag nio år, skulle fylla tio och gick i tredje klass i Askers skola några mil utanför Örebro. Idag är jag 38 år. Det känns ofattbart länge sedan. Som en hel livstid. För lite drygt ett halvår sedan fick Leif Axmyr sitt livstidsstraff tidsbestämt av Örebro tingsrätt, Han ska enligt domen "bara" avtjäna tre år till innan han blir en fri man, men i veckan beslutade Svea Hovrätt att riva upp tingsrättens dom. Leif Axmyr fick på nytt livstids fängelse.

Samtidigt fick Mattias Flink, som mördat sju människor och försökt mörda två poliser, sitt livstidsstraff tidsbestämt till 36 år av Svea Hovrätt, vilket innebär att han kommer att friges någon gång under 2018. Mattias Flink är idag 40 år och har suttit i fängelse i 16 år. Det känns, vid en jämförelse med Leif Axmyr, inte särskilt rättvist. Oavsett hur väl Mattias Flink har skött sig under sin tid i fängelset. Men det är kanske inte rättvist att jämföra de båda. I så fall verkar det mer logisk att jämföra Mattias Flink med Tommy Zethraeus, 41 år, som dömdes till livstid samma år som Mattias Flink, detta för massakern på Stureplan. Tommy Zethraeus mördade fyra människor och har avtjänat lika lång tid på sitt livstidsstraff som Mattias Flink - utan att ha fått tidsbestämt!

Kontentan av dessa domar är att det inte går att förutsäga vad ett livstidsstraff innebär. Enligt Svea Hovrätt kan en person som dödar sju människor och försöker döda två poliser bli frigiven inom cirka 24 år, medan en person som dödar fyra människor under snarlika omständigheter inte kan räkna med att friges inom samma tidsrymd. Detta ska ställas mot att Leif Axmyr som på grund av svartsjuka dödade två människor fortfarande, trots att det har gått 28 år sedan händelsen, sitter i fängelse.

Enligt min mening kan ingen människa vara så farlig och återfallsbenägen att han inte kan släppas fri efter 28 år – särskilt inte om han är 72 år! Det är ju för tusan löjligt. Vad ska en 72-åring kunna åstadkomma för skada, om man jämför med Mattias Flink? Dessutom anser jag att om en person anses vara så pass farlig att han inte kan rehabiliteras av kriminalvården, så ska han dömas till rättspsykiatrisk vård, eftersom själva fängelsepåföljden endast får användas om man anser att en människa går att rehabilitera under tiden i anstalt. Oisin Cantwell skriver: "Det är inhumant att låsa in människor på obegränsad tid. Straffet urholkar dessutom rättsväsendets trovärdighet eftersom vi ändå inte håller brottslingar inspärrade tills de dör." Tillåt mig komma med en reservation: Det finns livstidsdömda som har vägrats nåd och dött i fängelset! Den senaste var, såvitt jag vet, Jussi Ondin. Han dog i cancer här på Kumlafängelset för ett par år sedan. Den borgerliga regeringen under Fredrik Reinfeldt vägrade ge honom nåd.

Nåja, hur som helst, hoppas jag att livstidsstraffet avskaffas eftersom det är inhumant, otidsenligt och inte värdigt ett demokratiskt land – lika lite som dödstraffet! Det finns många länder som inte har livstid i straffskalan: Norge, Costa Rica, Serbien, med flera, och de klarar sig utmärkt. Morden är inte fler eller grövre än i vårt land. Vidare – om man ser till de länder som har reell livstid som straff; USA, Kina, Storbritannien, med flera, så är antalet mord knappast lägre per 100.000 invånare jämfört med länder som inte har reell livstid för mord i påföljdsskalan. Det är tvärtom. Antalet mord är ojämförligt mycket högre för de länder som har reell livstid i påföljdsskalan.

Nu ska jag krypa ner i min anstaltssäng och se på Den vilda jakten på juvelen från mitten av 1980-talet. Det är TV3 som visar den. Själv såg jag den på bio när jag bodde i Gällersta, en liten ort ett par mil österut från Örebro, när jag gick i 6:an. Året var 1985 och jag skulle fylla 13 år. Min kompis mamma arbetade på biografen Avenyn och brukade låta mig se filmer gratis. Även de som var tillåtna från 15 år och uppåt. Leif Axmyr hade avtjänat lite drygt tre år av sitt livstidsstraff och TV3 fanns inte. Den kanalen kom, om jag minns rätt, 1988-89. Varken TV4, kanal 5 eller TV6 fanns vid den tiden. Reklam var förbjuden i TV. Mobiltelefonerna var stora och klumpiga, inte alls lika små som idag, och det var få som hade råd med dem. Internet hade inte uppfunnits och hemdatorn var inte var mans egendom. Genombrottet för mobiltelefonen, yuppienallen, hemdatorn och internet kom i slutet av 1980-talet och under 1990-talet.

Det är kanske något att tänka på om man ska försöka relatera till hur länge Leif Axmyr har suttit i fängelse?